GÄSTBOK

Annecy-Nice dag 3:
Precis som förra gången bodde vi på hotell Europe. Ägaren är själv en glad cykelamatör och pratar gärna cykel. Det enda problemet är att förstå hans "engelska".
Maten var god och riklig, men det där med frukost har de flesta fransmän inte fattat. Det blev baguetter och havregryn (danskarna hade med en hel bal) med
mjölk.
Sedan var det dags för morronritualerna: smörja in rumpan, fylla flaskorna och pumpa cykeln. På dagens meny stod de klassiska Tour de France bergen: Col de Telegraph och Col de Galibier.
Det var ett par mil till Saint Michel du Maurienne, där uppfarten till Telegraph börjar. Vi rullade ut ur stan och snart började det gå svagt uppför. Efter en mil, dagens första punka. Det var bara att stanna och vänta. Den var snabbt lagad och inom kort rullade vi in i Saint Michel, svängde till höger och där börjar backen.
Telegraph är ett ganska snällt berg. 12km till toppen på 1566 m ö h. En medellutning på 7,3 % och några km där det knäcker till med nästan 10%.
Efter bara någon km så var gruppen splittrad. så det var bara att hålla sin egen fart och hålla koll på pulsen. Jag hade en bra dag och kom snart ifatt de danskar som stuckit iväg framför mej. De sista fyra km hade jag sällskap med en dansk och en tjeck. Efter ca en timme var jag på toppen och snart kom Mattias och Ingmar också. Vi drog oss in på värdhuset för en Cola och kallt vatten i flaskorna. Sedan rullade vi de sex km ner till Valloire, en liten idyllisk by som nog mest lever på vinterturismen. Där köpte jag lite frukt och Mattias fick sin obligatoriska espresso.
Ut ur Valloire går det svagt uppför, så svagt att man luras att tro att det är platt. Därför kan man inte förstå vad det är som håller emot. Sedan lutar det mer och mer, landskapet blir kalare men forfarande grönt. Därefter blir det kalare och kalare och man kör mellan klippor och rasbranter. Efter 4,5 km ökar lutningen till 7% och håller sej mellan 7 till 9% ända till sista km då det blir 10,1%. Ett slitsamt slut på en 18 km lång klättring.
På toppen väntar Isa med bilen och torra kläder, Cola och frukt. En kort väntan, sedan kommer Mattias och efter en stund Ingmar. Efter ombyte, dricka och fotografering så är det dags att köra ner till Col de Lautaret. Det är brant, öppet och farten blir snabbt hög. Om man inte är försiktig så kan den bli alltför hög, omkring 80 km/h tyckte jag att det räckte. Man måste och tänka på att pumpbromsa ofta men kort, annars kan fälgarna bli så varma att man punkterar.
Sedan var det återsamling på Lautaret innan de sista 35 km till Briancon. På vägen ner så återsamlades Team Röd och då kunde vi inte låta bli att trycka på. Det gick undan och snart var vi inne i Briancon.
Ställa in cyklarna, hitta rummen, tugga i sej dagens baguette och så dagens belöning, en stor kall, öl.

Annecy-Nice dag 2:
Dagen började med en utskällning. Jag skulle inte starta förrän 9.30 och därför kom jag inte ner till frukosten 7.30. I god tid tyckte jag. Men det tyckte inte hotellägaren/kocken. Han kom in och skällde ut alla i matsalen för att vi inte var på plats kl 7.00.
Solen lyste och alla morronpigga motionärer var rdan på gång när vi gav oss av. De första 28 km gick på en gammal järnvägsvall. Först längs den vackra Annecysjön och sedan in mellan bergen genom ett par tunnlar. Det gällde att vara på sin vakt med alla gående, skejtande och cyklister som vi mötte.
Så var vi framme vid dagens första berg Col de Tamie, ett snällt berg. !0 km till toppen, snittlutning på 3,9 % och ett max på ca 7 %. Vi rullade uppför i god fart, men utan stress. Kort dricka/pisspaus på toppen. Sedan en fin nedkörsel med bra sikt. Vi passerade genom Albertvilles förstäder och var snart framme vid lunchpausen efter ca 65 km. En idyllisk brunn under tak i en liten by. Vi tuggade i oss vår baguette, drack någon liter Coca-Cola. Därefter riktade vi in oss mot dagens kraftprov. Efter några mil var vi där, vid foten an monsterberget - Col de la Madeleine. 28 km till toppen med en snittlutning på 5,4%.
In i skogen, ganska snäll början de första 500 meterna sedan går uppåt med ca 7% i 8 km för att sedan bli värre med ca 8% upp till km 12. Där släpper det lite och vi kom upp till en liten by, där det t o m gick utför en bit. Men det får man snabbt ångra då det ökar till 9%. Sedan pendlar lutningen mellan 9 och 8%. Här var jag trött, varm och törstig. Men jag var inte den enda. Vi började köra om folk som gick eller hade stannat för att ta igen sej.
Efter en stund stannade också vi för att pissa och vänta in Ingmar.
Sedan var det på cykeln igen och nu klipper berget till med 10,4 % i en km för att sedan gå ner till ca 9%. De sista 500 m till toppen känns det nästan som det var platt, "bara" 3,5%.
Jag har varit på toppen förr, men då var det en sådan dimma att man knappt såg handen framför sej. Nu upptäckte jag hus, serveringar och en fantastisk utsikt. En lång skön paus innan nedkörseln till La Chambre. Den här gången var det 35°, förra gången frös jag som en hund.
Sedan några mil relativt platt till vårt hotell i St Jean de Maurienne, en stad som andas cykel överallt. Vilket håll du än kör ut ur stan så når du legendariska stigningar t ex Col de Croix Fer, Col de Glandon och Col de Telegraph.
Dags för mat och sömn innan nästa dags upplevelser.

Post Danmark Rundt 4 augusti 2013
GCV Fix:s lag bestod i år av sju deltagare. Vid taktikgenongången (se bild) påpekade ledarduon att vi skulle dricka mycket då dagen skulle bli mycket varm och solig. Det är en folkfest kring loppet och åskadarleden var täta kring banan. Mark Cavendish vann en övertygande spurt och holländaren Wilco Kelderman totalsegrade. Thomas Löfkvist, Gustav Larsson och Christofer Stevenson var de svenska deltagarna.
Alla GCV:arna anlände gemensamt till Knutpunkten på utsatt tid. Vi tackar arrangörsduon för en som vanligt fantastisk och välordnad aktivitet.

Två aktiva ”gamla cykelvänner i Fix-medlemmar” (Bosse Krohn och undertecknad), har just varit på träningsläger på Sicilien. Ja, gamla gubbar måste hållas i gång. Ni som varit på Sicilien vet att vi inte talar om låglandsstruktur. Nej, berg, berg, berg och berg. Och så förstås…Etna.
När vi anlände på lördagen den 4 maj, välkomnades vi av en aktiv Etna med glödande topp. Vi blev ju lite förundrande över att vulkanen var aktiv, men lokalbefolkningen betraktade det nog mer som ett ”turistutbrott”, och inget att fästa sig vid. Men det var fantastiskt vackert och spännande att har sett.
Under ledning av 1976 års OS-mästare, Bent Johansson, for vi sedan uppför och nerför åt alla väderstreck. Fantastiska vyer fick vi uppleva, det är väldigt vackert på Sicilien – kan rekommenderas. Vi passerade och besökte också platser där man spelat in delar av Gudfadern-filmerna, kul att se i verkligheten.
En av dagarna tog Bernt oss upp för slingrande vägar till Etna. Vi skulle upp på 1900 meters höjd, så långt man kan komma med fordon, medan vulkantoppen befinner sig på cirka 2400 meter. Det blev en upplevelse att minnas, ingen slätåkning där man kunde vila, utan bara uppför, uppför uppför. Tror aldrig jag varit så trött, men Bosse Krohn och Kenneth Hultberg blev vid min sida och stöttade mig med glada tillrop och en hand i ryggen då och då. Väl uppe, efter en väldigt lååång färd i km och tid, kändes det som om man besegrat sig själv, och som en av deltagarna sade, ”det var en uppfostrande” tur.
Bernt som ledare var helt fantastisk. Väldigt ödmjuk, inga divalater överhuvudtaget. Allt var välorganiserat och hans fanns där utan att synas – en riktig ledare.
Sammantaget kom vi hem lite mer tränade, ha fått se lite mer av ”världen”, härliga stunder att minnas tillsammans med gubbarna i Team Röd och ett fantastiskt gott kamratskap att njuta av.
Nästa Team Röd-event är Vätternrundan i juni. Vem som kör i det laget? Jo, bl. andra Bosse Krohn, Lasse Skoog…… och så Bernt Johansson förstås. Spännande!

I morgon LÖRDAGEN DEN 13 APRIL 2013, KLOCKAN 13.13 invigs Idrottsmuseets första specialutställning - SPRINGTIME!
Alla Helsingborgare vet vad Springtime är och det är massor som plågat (?) sig igenom loppet. Men alla har säkert också glada minnen som löpare eller åskådare.
Många av vinnarna genom åren dyker upp och alla som sprungit minst 30 år på rad kommer också. Kommer du? Hoppas det.

Så var då Idrottsmuseet på IH invigt. Det blev en pampig händelse med över 300 besökare.
Här är en bild på "vår" monter, d.v.s. alla gamla och nya Fixares.
Ta er tid vid tillfälle och titta upp på IH och se på våra fantastiska samlingar. Det är värt varenda minut.