CYKELRESA TILL CAMINO DE SANTIAGO

 

 

 

 ________________________________________

  Av och med Bosse Krohn

  GCV:s cyklande utrikeskorrespondent
_________________________________________

Tre gubbars irrfärd mot Santiago

Idén till den här resan kom från vår mycket entusiastiske cykelkompis Juan Cases. Som namnet skvallrar om så kommer han ursprungligen från Spanien, närmare bestämt från Barcelona.

Juan har under åren cyklat Pilgrimsleden till Santiago de Compostela fyra gånger. Någon gång ensam och också tillsammans med olika kompisar. Nu kom han med förslaget att vi gubbar i Team Röd skulle prova på El Camino, som leden kallas. Jag (Bosse Krohn) och Pelle Broberg nappade på idén och så satte Juan igång med att planera och ordna.

 

Dag 1

Juan for ner till Spanien ca 10 dagar i förväg, men min och Pers resa startade tidigt på morgonen den 17 september. Per hämtade upp mig och sedan for vi till Kastrup och sedan vidare till Barcelona. I Barcelona mötte vi Juan och så var det dags att leta upp vår Taxi. Startpunkten för vår cykling låg nämligen i Jaca, i provinsen Aragón vid Pyrenéernas fot på spanska sidan, 35 mil från Barcelona.

På hotellet i Jaca skulle våra cyklar och väskor finnas. Tyvärr var det inte så, vilket fick Juan att bli ordentligt stressad. Men vi hann bara installera oss på våra rum, så var cyklarna på plats. Det var behaglig sommartemperatur i Jaca och vi tillbringade en trevlig kväll där.

Dag 2

Nästa morgon så åt vi resans bästa frukost och jag fick sätta igång att fixa min första punktering. Vi lastade våra cyklar och blev nästan lite chockade av hur mycket packningen vägde.

Det tog lite tid att vänja sig vid hur cykeln uppförde sig med så mycket packning baktill. Kändes lite vingligt och överstyrt när vi letade oss ut från Jaca.

El Camino (Pilgrimsleden) var lätt att hitta, men vi fick dela den med militärer som marscherade eller sprang. Underlaget var grus med många lösa, nästan knytnävsstora, stenar och upp eller ner hela tiden. Det gick inte fort, men det gick framåt. Det lät ibland lite konstigt från Juans cykel när han skulle växla och efter tre mil så brast hans kedja i ett litet brant motlut. Fram med kedjebrytaren. Att få isär kedjan var lätt, men att få ihop den igen verkade helt omöjligt. Under tiden steg värmen och solen brände oss i nackarna. På avstånd, uppför en backe, skymtade en by. Kanske gick det att få hjälp där tänkte vi.

Så det var bara att leda cyklarna uppför en brant backe, men i byn syntes inte en människa. Det var bara några envisa gamla hundar som skällde på oss. Efter mycket om och men så fick vi till sist ihop Juans kedja igen, så att vi kunde fortsätta. Nu hade vi förstått att det gick alldeles för långsamt på grusstigen med våra tungt lastade cyklar. Det fick vara asfalt som gällde i fortsättningen om vi skulle hinna med det vi hade tänkt oss.

Nu hade det gått ett antal timmar sedan frukosten, men det var ännu långt till något matställe. När klockan var nästan ett så hade vi nästan passerat en enorm vattenreservoar. Vi hittade lite skugga och åt vad vi hade, var sin kexchoklad och lite lösgodis. Vattnet började också sina och jag måste erkänna att jag började känna mig tömd på energi och det snurrade lite i huvudet. Chokladen gjorde snart verkan och vi tog oss åter upp för en backe och sedan ner på andra sidan, det verkade aldrig ta slut. Vid tretiden kom vi äntligen in i ett större samhälle. Äntligen mat, typiskt spanskt lantligt. Mättande men helt utan finesser och serverad utan tillstymmelse till ett leende.

Stärkta av måltiden gav vi oss på väg igen. Nu var det lite mer kuperat. Långa sega motlut följda av svepande snabba utförskörningar. Efter ett par mil så hände det som absolut inte fick hända. Per och jag hakade i varann och dök i asfalten. Jag klarade mig relativt bra och hamnade inåt kanten och skrapade upp armbågen ganska ordentligt. Pelle gjorde en luftfärd och slog i knäet, vilket han hade problem med sedan hela veckan. Men efter att vi samlat ihop oss och våra grejor och vridit styrena rätt, så fortsatte vi mot dagens mål, Monreal.

Äntligen framme i Monreal i provinsen Navarra, så gällde bara att hitta någonstans att sova. Idag hade vi cyklat över 10 mil och tagit oss upp över 900 höjdmeter, så vi började bli lite trötta. Vi släpade cyklarna upp och ner för trappor till Pilgrimshärbärget bredvid kyrkan. Men hur mycket vi än ringde och knackade så kom det ingen och öppnade. Juan gav sig iväg och lyckades hitta ett fint litet hostal, där vi blev de enda gästerna. Det var ett urgammalt hus med stenväggar och med bjälkar i taket. Per och jag delade ett stort rum och vi sov gott. På morgonen var det spansk frukost, sockerkaka och marmelad. Sedan packade vi våra väskor och begav oss upp för backen, ut på landsvägen mot nästa mål.

Dag 3

Vi siktade först och främst in oss på den lilla staden Puente de la Reina (Drottningens Bro). Där löper pilgrimsleden från Pyrenéerna ihop med leden från västra Frankrike och huvudleden från Barcelona. En gång i tiden var floden ett nästan oöverkomligt hinder på vägen mot Santiago. Men en from drottning lät bygga bron för att underlätta för pilgrimerna.

Det var ingen stor stad, men det fanns ett vackert gammalt centrum, som leden tog oss rakt genom. En väldigt vacker bro, som ni kan se på bilden. Vi ledde våra cyklar över och började sedan i gott humör att trampa på längs leden. Det var en platt och fin grusväg och jag satt och tänkte att det går ju lätt som en plätt. Detta goda humör varade inte så länge. Plötsligt svängde leden åt höger över ett litet vattendrag och sedan började en lång, brant backe. Det fanns inte en chans att cykla upp för den, så det var bara att hoppa av och börja gå. Det hade nog regnat ordentligt för bara någon vecka sedan, så det var som att vandra i en uttorkad bäckfåra. Det var stora och små stenar och djupa fåror lite härs och tvärs.

Efter detta hittade vi ut till asfalten igen och fick lite mer fart på det hela. Juans kedja lät fortfarande inte helt friskt när han växlade, så efter ett par mil kommer vi till Estella. Där fanns det en cykelverkstad som vår uthyrare hade kontrakt med, tyvärr så kom vi just när siestan hade börjat. Affären var öppen och en väldigt vänlig ung dam tar emot oss. Hur gärna hon än vill hjälpa oss så kan hon inte, hennes man, mekanikern, har gått hem för att ta en lur.

Den här dagen var det lättare att hitta ett matställe och vi fick i oss mat i rätt tid. Efter några kuperade mil i värmen (27-29°C) och solen så tog vi en fikapaus. Dock inget kaffe, utan kalla Coca-cola och ett bakverk. Vi var nu i Los Arcos och tänkte oss till Viana för natten. Juan ringde ett härbärge och de hade precis tre platser kvar, men vi måste vara där senast halv fem.

Ut på landsvägen igen och god fart mot Viana. Vi hann precis fram i tid och kom in på detta överfulla ställe. Då hade vi avverkat 89 km och 1160 höjdmeter denna dagen. Vi verkade vara de enda cyklisterna bland vandrare från allehanda länder. Man kunde, som nästan alltid, höra bräkande amerikaner, tyskar, holländare, japaner, kanadensare, danskar, norrmän, svenskar och naturligtvis spanjorer. Vi släpade upp vår packning till åttabäddsrummet på tredje våningen. Duschade och beställde middag på härbärget. Ingen gourmetmat, men billigt och rikligt med vin och dessert. Vi satt bredvid två svenska damer som vandrade leden. De tyckte sig ha tränat ordentligt, men hade fått ordentliga skavsår och var tagna av ansträngningarna. Det är jobbigt att gå 2-3 mil om dagen med åtta kg packning på ryggen. Jag hade roat mig med att försöka gissa deras yrke och det visar sig att jag gissat mitt i prick. De var nämligen psykoterapeuter, något som jag anade genom deras sätt att prata, titta förstående och tala med en viss röst. Båda två var väldigt imponerade av att 70- åriga gubbar tog sig an en dylik utmaning.

Efter en natt med förunderligt god sömn, med tanke på allt snarkande, fisande och stoj, så vaknar vi så sent att vi nästan missar frukosten. Ut på riksvägen, som var nästan helt bilfri, eftersom nästan alla bilister valde den nya motorvägen. Vårt nästa mål var Logrono, som är regionen Riojas huvudstad.

Dag 4

Vägen från Viana till Logrono visade sig vara ganska hårt trafikerad, så vi sökte oss in på leden. Underlaget skiftade rätt ordentligt, ibland fin grusväg som övergick i grovt stenskravel för att sedan följas av en jordväg. Juans cykel beklagade sig i varje nedväxling, men vi hade siktet inställt på en verkstad i Logrono bara en mil längre fram. 

Det var ju bara en mil Logrono, så vi cyklade på leden med böljande vinfält runt oss. Det första halvmilen så passerade vi ofta vandrare och vi hälsade varandra med orden ”buen Camino”. Det skall väl uttydas ”ha en bra pilgrimsvandring”. Under hela tiden så mötte vi aldrig någon vresighet eller irritation ute på pilgrimsleden. Snart skymtades den stora staden Logrono, som i storlek hamnar någonstans mellan Helsingborg och Malmö. Förr i tiden så var stadens katedral ett viktigt delmål för pilgrimerna. Vi passerade bron över floden Ebro och kom snabbt via gränder upp i centrum. Där stannade vi till på ett gathörn för att se på kartan var cykelaffären fanns. Det visade sig att vi stannat till precis utanför IER, som uttyds ”Institutet för Studier i Rioja”, ett slags kulturcentrum för forskare och administratörer.

Snabbt kom det ut en säkerhetsvakt och jag trodde att han skulle be oss att flytta på oss. Men så var inte fallet. Han visade sig vara mycket cykelintresserad och hade själv cyklat till Santiago nio gånger.

Vi fick stämplat våra Pilgrimspass, de gav oss rätt till platser på härbärgen och att utnyttja faciliteter ämnade för pilgrimer. Passen kunde man få stämplat på hotell, härbärgen, kyrkor, turistbyråer och t.o.m. i vissa affärer. På så vis kunde man bevisa att man tagit sig fram på pilgrimsleden när man till sist kom fram till Santiago.

Medan vi (Juan) pratade med den vänlige vakten, så strömmade det in folk som arbetade på institutet. En man stannade och pratade lite. Det visade sig att han cyklat Quebrantahuesos 25 gånger. För den som inte vet så kan jag tala om att det är ett lopp i Pyrenéerna över ca 20 mil och då tar man sig upp över 4000 branta höjdmeter. Loppet går även under namnet benknäckar-loppet.

Vi fick nu pekat ut var cykelaffären låg. Det var ca 400 m längre fram på den stora gata vi stod vid. Den var lätt att hitta, men var tyvärr stängd för dagen p.g.a. en lokal fiesta.

Nästa reparatör fanns i Najera ca 3 mil längre fram. Vi cyklade den mesta tiden på N-120, som var nästan helt fri från trafik. Sista biten in till Najera fick vi ta leden, en skaplig grusväg. Då vi var nästan framme så var det en lång backe utför med väldigt dåligt underlag. Det skakade och levde och rätt som det var så flög mitt flaskställ av. Jag fick stanna och leta upp flaskan och sedan köra fatt de båda andra. Vi letade upp verkstaden, som visade sig ligga i ett industriområde utanför staden. Efter lite om och men så fick Juan en ny kedja och jag ett nytt flaskställ. Vi åt sedan en god ”pilgrimslunch” (det fanns faktiskt en speciell matsedel för pilgrimer) på en restaurang på stranden av floden Ebro.

Under lunchen försökte Juan boka härbärge för natten. Han fick napp i Granon, lite över tre mil längre fram. Ett lite härbärge hade tre platser lediga. Ut igen på den här ganska trafikerade landsvägen. En trevlig överraskning var att bilisterna i allmänhet tog bättre hänsyn till cyklister än vad de gör hemma i Sverige. I Rioja finns det inte många meter med flat väg, det är antingen upp eller ner. Ett vackert böljande landskap, med vinfält överallt. När vi nådde Granon så hade vi cyklat 74 km, men över 1000 höjdmeter. Leden gick rakt in i byn längs huvudgatan och där låg vårt härbärge. Efter en enda blick därinne så visste vi, att där ville vi inte övernatta.

Juan gick 50 meter ned för gatan och där på ett hus stod det Casa Rural. Det betyder ungefär ”Landsbygdshus att hyra”. Han ringde och 5 min senare dök den kvinnliga ägaren upp. En oerhört vänlig, rund dam i femtioårsåldern. Hon släppte in oss och visade oss runt i det nästan nybyggda huset. Juan började förhandla om priset och vips så hade vi hyrt oss ett helt hus. Värdinnan försvann, men kom snart tillbaka med två stora skålar. En skål tomater och en med fikon, hemodlade och ekologiska.

Vi installerade oss. duschade, fyllde tvättmaskinen och slappnade av ett tag. Middagen åt vi på ett litet ställe 75 m nedåt gatan. Medan vi satt där började det mullra och lysa upp. Ett ordentligt åskregn drog in över byn. De 75 meterna hem var som att vada i en bäck. Nästa morgon så var det dags att laga en framhjulspunktering igen, sedan rullade vi uppför huvudgatan och ut på vägen med kurs mot Burgos i Kastilien.

Dag 5

Första biten gick på leden med grus som underlag, men vi letade oss snabbt ut till asfalten där det gick lite lättare. Det kunde ju behövas, för nu kom den hittills största klättringen. Vi skulle upp 800 höjdmeter, förbi Atapuerca där man gjort de äldsta fynden av mänskliga fossiler och redskap i Europa. Sedan var vi uppe på den Kastilianska högslätten. Landskapet förändras sakta. Det var långt mellan byarna, enorma fält utan ett hus inom synhåll breder ut sig. Temperaturen börjar sjunka och en enerverande motvind börjar göra sig påmind.

Det var bara att trampa på och framåt lunchtid började vi närma oss Burgos. En stor stad som historiskt varit en av huvudstäderna i Kastilien-Leon. Nu lämnade vi huvudvägen och tog oss in på stigar, genom grönområden längs floden till centrum. Burgos ståtar också med en fantastisk katedral och ett centrum som skvallrar om en historisk storhetstid. På torget framför katedralen bad vi en man ta ett foto av oss. Återigen visade det sig att vi hade hittat en cykelfantast, denna gången från Holland. Efter 10 minuters trevligt samtal med honom så drog vi vidare för att hitta någonstans att äta.

Det blev en trevlig, livlig kvarterskrog en bit från centrum den här gången. Vi åt typiskt spanskt. Först Bacalao, d.v.s. torsk i tomatsås och sedan bläckfisk kokt i sitt eget bläck. Bacalaon var jättegod men bläckfisken såg mest underlig ut och smakade nästan ingenting alls. Nu hade det svalnat rejält och det började så smått att droppa från himlen. Vi kryssade ut från staden genom parker och grönområden och snart var vi ute på landsvägen igen.

Motvinden kändes ganska rejält och en av oss började visa tecken på trötthet. Vi stannade till i en liten by utanför ett härbärge för att sträcka benen. Då kom det snabbt ut en man som erbjöd oss ett rum för natten. Det såg inte alltför inbjudande ut så vi valde att fortsätta. Till slut så avvek asfaltvägen för mycket från leden, så vi fick ta oss in på grusvägen igen. Regnet och vinden tilltog efterhand och det fanns inga träd som kunde skydda oss. Snart kom vi fram till ett område som var starkt kuperat. Man kunde se stigen slingra sig fram upp och ner för branta kullar. Uppför en brant backe så hade vi all möda i världen att cykla förbi en man med raska ben.

Äntligen kom en någorlunda plan bit väg, men då höll vinden emot och regnet började tränga genom kläderna. Efterhand började det gå nedåt igen och det dök upp lite hus nere i dalen. Vi var framme i Hotana, Vi rullade ner och kom rakt in på huvudgatan. Nu gällde det bara att hitta logi för natten. Hotana har väl ca 250 invånare, men 4 härbärgen, ett Casa Rural och ett hotell. Nere vid kyrkan låg det lilla hotellet. Massor med folk, det var knappt man kom in i receptionen/baren. Hotellet ägdes och drevs av en irländsk kvinna och hon hittade genast ett trebäddsrum åt oss. Oerhört skönt att komma in för att duscha och få på sig rena, torra kläder. Vi summerade dagens cykling och fann att vi cyklat 102 km och klättrat upp 1100 meter.

Någon timme senare satt vi varma, nyduschade och med torra kläder, med en god öl framför oss och väntade på vår mat. Det blev musik till maten, eftersom ett förbipasserande tyskt par underhöll. Vacker, något entonig sång som tilltalade den närvarande publiken. Mätta och nöjda drog vi oss tillbaka för att sova och precis som utlovat så tystnade musiken 21:30. Jag låg och grunnade lite på att vi låg på ett hotell i Spanien, det drevs av en irländska, maten lagades av en italiensk kock och det var mestadels amerikanska gäster. Internationellt så det förslog. Ljuden från gatan och restaurangen började dö ut och snart var det bara Pers snarkningar som bröt tystnaden.

Dag 6

Vi vaknade till en gråmulen söndag. Vår första uppgift blev att hitta någonstans att äta frukost eftersom hotellet inte serverade frukost på söndagar. Det var bara att gå till härbärget över gatan för en macka och lite kaffe. Förmodligen så var det den största macka jag fått i mitt liv, inte ens Dagobert hade kunnat gapa över denna. En dubbelmacka med potatisomellet i mitten. Till slut lyckades jag klämma i mig hälften och resten packade jag in och tog med. Den kom till pass lite senare på dagen.

För tredje gången så fick jag börja dagen med att laga en framhjulspunktering. Detta var snart gjort och det var dags att rulla ut ur Hotana i det gråmulna och ordentligt svala vädret. Vi hade inte mer än kommit ut ur byn när motvinden mötte oss med friska tag. Efter bara en halvmil såg vi slottet i Castrojirez högst upp på ett berg. Vi passerade genom och förbi imponerande klosterruiner, nu var det bara 80 km till dagens mål, Sahagun.

Framför kyrkan i Fromista

Åker efter åker, ibland upphöjda bevattningsrännor i cement. Vägen gick genom ett böljande tomt landskap, ibland avbrutet av små byar som vi snabbt passerade genom. Som vanligt så var det bara att hålla ner huvudet och borra sig fram genom vinden.  Vi åt lunch i Fromista efter att först lirkats loss Juans kedja, som på något sätt hade fastnat mellan framklingorna. Jag hade också ett trevligt samtal med en tysk kvinna som cyklade pilgrimsleden ensam. Hon hade dock lite lättare än vi, eftersom hon hade hjälp av en elmotor. För henne började problemen när hon skulle hem. Batterierna till elcykeln räknas som farligt gods och fick inte flygas. Så hon var tvungen att hitta en speditionsfirma för att få hem cykeln per lastbil.

Efter maten hittade vi byns enda mack och köpte en oljespray. Ett par sprayningar, så fungerade både kedja och pedaler mycket bättre. Vi segade oss fram mot vinden, på kurs västerut. Det gick inte fort, men det gick framåt. Hela tiden gick vägen parallellt med vandringsleden. Där kunde många olika vandringsstilar studeras. En del japaner hade en liten vagn i stället för en ryggsäck som annars var det vanliga. Vissa personer gick med bestämda steg och kom fort framåt, andra haltade eller nästan vacklade fram. De flesta hade ordentliga vandrarkängor, en del gympaskor och någon vandrade t o m i sandaler som bara bestod av en lädersula med några små remmar. Men de tog sig framåt.

Efter några timmar i motvinden så började vi bli fikasugna. Just då passerade vi infarten till en liten by. Vägen såg bara ut att leda in på några bondgårdar, men det visade sig vara fel. Efter 150 meter såg låg det plötsligt ett hotell i tre våningar. Ett par Coca-cola och en liten kaka, sedan var vi redo för den sista vägbiten för dagen. En del trötthet började märkas och de ständiga backarna gjorde att det gick bara långsamt framåt. Snart fick vi ögonen på dagens målby, men vi fick cykla nästan runt den innan vi hittade infarten.

Vi hade inte cyklat många meter i stan förrän Juan stoppade några ungdomar och frågade efter ett hotell. De visade oss till Alfonso VI, ett litet hotell ett par kvarter bort. Vi installerade oss, duschade och efter någon timme gav vi oss ut i byn. De restauranger som fanns låg vid torget och där hittade vi ett ställe för att äta. God och riklig mat, följt av ett gott Riojavin. Vi hade nu ungefär 45 mil kvar till Santiago och det låg två stora berg i vägen. Detta skulle vi hinna med på 4 dagar.  Som ni förstår var det en omöjlig uppgift. Efter en kort diskussion bestämde vi oss för att ta tåget till Leon ca 6 mil längre fram och sedan försöka lösa problemet därifrån.

Efter en god natts sömn hämtade vi ut våra cyklar och tog en kopp kaffe på kaféet runt hörnet. Stationen var inte öppen när vi kom dit, men strax innan kl 8 så öppnades den. En person hade hand om allt på stationen och det skötte han med bravur. Han t o m kom ut och hjälpte till att hitta rätt tågvagn till oss och våra cyklar. I Leon åt vi frukost på stationen och försökte hitta tåg eller buss som kunde ta oss förbi bergen, så att vi skulle kunna cykla de sista 20-talet mil till Santiago. Det visade sig snart vara en omöjlig uppgift. Inga tåg eller bussar som gick dit vi ville tog med sig cyklar. 

Vi började gå inåt stan då vi passerade en biluthyrning. Någon av oss frågade varför vi inte hyrde en bil och snart var Juan och Per inne och förhandlade till sig en bil. Problemet var bara att den bara kunde återlämnas i de större städer där uthyraren hade kontor. Vi kunde välja på Vigo, åtta mil söder om Santiago, eller La Coruna, nästan tio mil norr om Santiago, eller som tredje val Santiago. Efter en kort överläggning som kom vi överens om att köra till Santiago direkt.

Dag 7

Det var inte svårt att hitta motorvägen till Santiago och snart for vi fram genom det än så länge platta landskapet. Det skulle dock snart ändra sig när vi närmade oss gränsen mot Galicien, där fanns det inte många meter med flat mark. Dock var det ett mindre problem när man satt i en bil än på en cykel. Jag började känna av en begynnande förkylning och var glad för att jag inte trampade på ute i det ständiga regnet. Vi åkte på en fantastisk motorväg i ett par timmar innan vi började bli hungriga. Snart dök det upp en skylt om restaurang och vi svängde av och började leta oss fram. Snart fann vi det vi sökte och svängde in framför ett hus med ett mycket originellt utseende.

För 20—30 år sedan fanns det ingen motorväg och all trafik gick rakt genom den här byn och då hade förmodligen restaurangen/baren/nattklubben sin bästa tid. Någon hade då satt in lite triangulära fönster och underliga dörrar, förmodligen för att försöka göra det lite exklusivt. Nu såg det bara tragiskt misslyckat ut.  Juan gick in i restaurangen, men det fanns ingen där. Vi var på väg att ge oss av då en man kom småspringande ut från baren. Han sa att restaurangen var öppen, men det kunde ta lite tid innan någon kom. Så vi gick in och efter en stund så kom den äldsta, ännu aktiva, servitör som jag träffat på. Han tog sig fram lugnt och försiktigt och visade oss till ett bord i den annars helt folktomma lokalen. Vi beställde och han ställde sig och samtalade med oss på sin galiciska dialekt som knappt ens Juan förstod. Snart kom det in några belgiska motorcyklister som också ville ha mat. Servitören pratade hela tiden vänligt med alla, nästan ingen förstod vad han sade. Maten kom in och var både god och riklig.

Vi rullade sedan vidare och hittade ganska lätt till hotellet där vi skulle lämna cyklarna. Där fick vi också ett rum för tre. Juan lämnade tillbaka bilen och han och Per började leta efter flygbiljetter hem. Efter mycket letande och frustrationer så fixades hemfärden för Per och mig. Sedan letade vi oss ut på staden för att hitta ett matställe. Vi behövde inte gå långt innan vi fann ett populärt ställe fullt av folk. Det var knappt att det fanns plats att sitta, men till sist tryckte vi in oss vid ett litet bord. Här åt vi veckans godaste bläckfisk och lite annat.

Nästa dag hade vi tänkt oss att ta cyklarna en runda för att verkligen cykla in i Santiago. Men jag känd av min smygande förkylning och Juan hade väldigt trött ben, så det blev bara Pelle som gav sig ut på äventyr. Medan han var borta så passade Juan och jag på att fixa till cyklarna för återlämning och placerade dem sedan i en inhägnad vid hotellet. Vi tog en promenad för att titta på de närmaste omgivningarna och tog en fika på ett trevligt kafé. Sedan gick vi upp på rummet för att fördriva tiden och vänta på Per. Han kom sent omsider. Det visade sig att han kört vilse efter att först tappat mobilen och sedan hittat den igen. Men sedan tog batteriet slut så han hade inte haft tillgång till sina kartor. Efter en del irrfärder, med bl a en del cykling på motorvägen, så hittade han till slut hem till hotellet. 

Sedan turistade vi lite på stan under eftermiddag och kväll. Santiago är en intressant stad med en rik religiös historia. Överallt fanns det kyrkor och byggnader som hängde ihop den stora tillströmningen av pilgrimer genom århundradena. Fortfarande lever staden till stor del på den turism som pilgrimsvandringen genererar.

Nästa dag, okristligt tidigt, åkte Per och jag hem. En intressant runda, kul att ha gjort den, men jag gör det inte en gång till. Jag trivs bäst på racercykeln, så det blir säkert fler resor med den.


Presentation av Bosse Krohn — Klicka här.