CYKELRESA I PYRENÉERNA, SEPTEMBER 2018

 


 

Här nedan följer texten som finns i bildspelet för er som tycker bättre om
att läsa den som löpande text.

 


 

1-9 september 2018

CYKELRESA I PYRENÉERNA

– DE FLESTA AV OSS ÄR JU CYKELNÖRDAR, ELLER HUR? –

 

De flesta av oss är ju cykelnördar eller hur. Vi följer Vueltan, Girot och Tour de France och mycket annat i cykelväg. När det gäller TdF har vi ju alla hört talas om etapperna i Pyrenéerna och de tuffa bergen där som t.ex. Col. d´Aubisque, Col. d´Aspin, Col. de Peyresourde, Aspet och inte minst Col. de Tour-malet.Nu kan fyra av medlemmarna i GCV bekräfta att de är precis så jäkligt som vi upplever dem på tv – fast värre. I alla fall för oss 70+are.

Bosse Krohn, Sören Toubro, Per Broberg och undertecknad, var första veckan i september tillsammans med några fler gubbar i Team Röd, en del andra svenskar samt en hel drös danskar och cyklade i Pyrenéerna. Med flyg till Paris, bytte vi där för nytt flyg till Pau och tog oss därefter med buss till Bayonne vid Atlantkusten som var startorten för vårt äventyr.

Vi reser med Dan Frost Cykling, vilket vi gjort en hel del gånger tidigare. Det som är bekvämt med detta, är att vi lämnar in våra cyklar i Köpenhamn någon dag innan flygresan, och cyklarna transporteras därefter med lastbil till startorten. Alltså inga stora cykelväskor att dra runt med.

Det var med stor förväntan och en hel del spänning i kroppen vi stod vid starten dag ett. Deltagarna delas upp i tre grupper beroende på förväntad insats och ork. Man bestämmer själv i vilken grupp man vill köra och man kan byta grupp nästa dag om man så vill.

Vi bestämde oss för grupp tre – den som förväntades köra långsammast. Det var ett bra beslut. Det enda lite negativa med detta, är att den gruppen alltid startar tidigast av grupperna.

Första dagen skulle det köras cirka 12 mil med runt 1700 höjdmeter. Vi rullade på bra och man njöt av fint väder och den vackra naturen. Sen började det krångla för min del. Jag har en dålig rygg på grund av en felställning när jag cyklar, detta på grund av en sned armbåge. Klart att man blev lite rädd och framför allt besviken. Vid lunchen efter 7 mil fick jag bryta och fick åka med lastbilen (som transporterar vårt bagage mellan hotellen) till första övernattningen. Inte så glad måste jag erkänna.

Men… de fortsatta dagarna skulle det gå lite bättre. Jag har i samband med ett besök i Spanien, inköpt ett spanskt liniment. Nä, det var ingen Therese Johaug-salva, även om man emellanåt önskade att man hade något extra i benen. Men varje morgon fick jag en rejäl inknådning av linimentet på ryggen av min rumskompis Ingmar Larsson, och det hjälpte en hel del.

Dag 2 slet vi oss igenom drygt 8 mil och fick med oss 1800 höjdmeter. Skönt när man kommer till hotellet men man är även nöjd med sig själv att ha klarat av dagen.

Hotellen vi bor på är av bra kvalitet och maten är överlag bra, och givetvis blir det lite vin eller öl till maten. Vi är ju inte bara cyklister utan även livsnjutare…

Dag 3 var det dax ”kunga-etappen”! 10 mil väntade på oss och nästan 2500 höjdmeter (en liten knäppa innan Tourmalet skulle först avverkas).

Alla försökte hitta sitt eget tempo. Det är ju ”sköt dig själv och skit i andra” som gäller. Själv överskattade jag min förmåga, trots lugnt tempo. Det var tufft, riktigt tufft. Men när det var som tyngst, kunde man stanna till och vila ett tag och samtidigt bara njuta av de fantastiska vyerna. Ni har alla sett dem på tv – det är ännu vackrare i verkligheten när du står där mitt i naturens under.

Dag 4 var det tid för ”pannkaks-etappen”. Vi skulle ”besegra” Col. de Peyresourde och på toppen där finns en liten restaurang som serverar nybakade pannkakor. Givetvis tog vi tillfället i akt att inmundiga dessa. Så klart extra gott efter en lång pärs uppför.

De två resterande dagarna var inte lika tuffa. Men det betyder inte att man inte var trött på kvällarna. Ingen av oss är ju 20, 30, 40 eller något annat längre.

Sista dagen skulle vi nå målet i Gruissan som ligger vid Medelhavet, strax söder om Narbonne.

Det är kutym att när man kommer dit, cyklar alla direkt ner till stranden, tar sig en öl och som en del av oss gjorde, av med allt utom cykelbyxorna och plums i havet. Jäkligt skönt.

I vårt gäng från Team Röd, var vi en 71-åring, 4 st 70-åringar, 2 runt 65 och så junioren Micke som fyllde 50 någon dag senare.

Bosse är som alltid stark och cyklade med pondus. Sören, som är ny i GCV, är en jäkel på MTB och det syntes i backarna, där han spann på som en elvisp. Pelle är en enveten jäkel. När man trodde man hade honom långt bakom sig, kom han segande och drog förbi. Jag själv då? Ja, som det brukar vara på ”etapplopp”, bättre och bättre. De sista dagarna var jag nöjd med i motsats till lastbilsåkningen första dagen.

Sammanfattningsvis, en fantastisk upplevelse på många sätt. Visst satt man där i backen när det var som jobbigast och nynnade på Agneta Fältskogs/Tomas Ledins ”Never again”. Men gubbarna i GCV är av segt material, fostrade av cykelsporten, så det blir nog någon mer cykelresa framöver…

…väl? 

 

 


 Vid pennan: Lasse Skoog


Presentation av Lasse Skoog — Klicka här.