CYKELRESA TILL FRANKRIKE OCH MONT VENTOUX

 

 

 

   

 ________________________________________

  Av och med Lasse Skoog

  GCV:s cyklande utrikeskorrespondent
_________________________________________

 

När Tour de France presenterade sina etapper för 2016, fanns än en gång Mont Ventoux med. Där skall man gå i mål på toppen av detta 1912 meter höga berg på Frankrikes nationaldag den 14 juli. Detta klassiska berg betraktas som ett av de allra tuffaste och hårdaste att cykla upp för.

Söndagen den 13 september stod vi på Kastrup för avfärd till Nice. Dessförinnan hade vi några dagar tidigare varit inne och lämnat av våra cyklar hos ”Smeden” i Vallensbaek utanför Köpenhamn, som sedan transporterar ner dem till Frankrike med lastbil. De sex gubbarna från Team Röd, (Bosse Krohn, Ingmar Larsson, Ulf Jensen, Christer Lindborg, Mattias Åkesson och skribenten själv) hade sedan länge planerat att hänga på ”Dan Frost Cykelrejser” 6-dagars cykling i Frankrike — slutmål Mont Ventoux! Kanske två gånger.

Det var ett 40-tal cyklister, varav vi sex svenskar och resten danskar, som äntrade planet och några timmar senare var vi framme på Cote d`Azur.

DAG 1, Nice — Castellane
På måndagen var det dags för första etappen med start i Nice och målgång i Castellane. En hel del av sträckan går på den berömda och vackra ”Route de Napoleon”

Redan efter några kilometer efter start, började den första stigningen och pulsen flög nästan upp på ”rött”. Ojdå, tänkte man — det här börjar ju inte så bra. Men det var förmodligen så att kroppen fick en morgonchock av att jobba så hårt så tidigt — och på en måndag dessutom. När man tittade sig omkring såg det ut som om de flesta kände samma sak, och efter ett tag så var pulsnivån på normala tal igen.

 

Efter 92 kilometer och runt 1950 höjdmeter kom vi fram till hotellet, och som seden bjuder så var det dags för den första belöningen — en stor och kall öl.

DAG 2, Castellane — Brignoles
Deltagarna är uppdelade i tre gruppen och de flesta av T-Röd-gubbarna körde i grupp 2. Jag hade i samband med en tidigare resa kört i grupp 3 — den långsammaste, så jag var lite nervös för hur jag skulle klara etapperna i en högre snittfart. Men det gick bra, och vi svenskar stöttar och hjälper varandra hela tiden.

Den här dagen var den jag hade sett fram emot allra mest. Vi skulle köra längs Gorges de Verdon, en fantastiskt lång, vacker och djup ravin med floden som flyter långt, långt där nere och som sedan mynnar ut i sjön Lac de Sainte-Croix. Under en semester för en del år sedan, var jag bilande och tittade på denna underbart vackra natur och nu skulle jag få se den igen, denna gång på cykel. Mina förväntningar kom inte på skam – det var om möjligt ännu vackrare denna gången.

När vi anlände till dagens målort — Brignoles — stod mätaren på 125 kilometer och vi hade lagt 1550 höjdmeter bakom (eller under?) oss och ölen blev så klart serverad.

DAG 3, Brignoles — Aix en Provence
Nu hade vi en ny dag med över 120 kilometer framför oss och vi skulle landa i Aix en Provence. Denna stad är känd som konstnärstad och eftersom vi är i Provence, så blir det mycket av denna regionens speciella konstart.

Vi hade en etapp med något färre höjdmeter framför oss (c:a 1200), men det blev ändå ganska hårt.

Som tur är så ligger en lunchpaus inplan-erad varje dag, och oftast äter man på en litet charmigt lokalt matställe. Det är viktigt att fylla på förråden både med en rejäl portion mat och likaledes måste man se till att dricka ordentligt. Jag t.ex. förbrukade i snitt över 3000 kalorier varje dag.

Efter en dag i det provencalska landskapet var vi nöjda när vi ”kom i mål” och den hägrande kalla ölen bara väntade på oss.

DAG 4, Aix en Provence — Carpentras 
Denna dagen betraktade man som en ”uppladdningsdag” inför det stora äventyret att ta sig upp för Mont Ventoux, och vi skulle inte köra mer än cirka 90 kilometer.

Jag vet inte vad jag skall säga om det — dagen började med regnvarning och redan efter cirka 400 meter efter start punkterade jag. Däcket fick sig en liten reva på sidan av en glasbit, men vi bytte slang och fortsatte. Regnvarningen visade sig stämma och efter att de första dagarna haft ett jättefint väder, började det ösa ner. Vi kämpade på med vattnet forsande på vägen och på oss, och när det var som allra jävligast, punkterade jag igen. Förmodligen hade vatten med gruskorn kommit in i däcket och på nytt skavt sönder slangen. Med hjälp av min lagkamrater fick jag ny slang och vi körde vidare.

Strax därefter slutade det att regna och vi fick torra kläder på oss. Det är nämligen så att vi varje dag har en följebil med oss. I denna har alla en liten påse med ombyte, bars, vindväst och liknande. Så där stod vi ett tjugotal gubbar mer eller mindre halvnakna inträngda i ett litet skjul längs en liten byväg och bytte om. Men det var riktigt skönt att få torrt på sig. När vi sedan kom in i Carpentras, som var dagens mål, så var det tid igen — punktering nummer tre! Jag gav upp och eftersom det bara var 1500 meter till hotellet, skickade jag iväg de andra och så tog jag min kära Trek och ledde den resten av sträckan. Jag tycker jag oftast är ganska glad och positiv — det var jag inte denna dag. Tre punkteringar gjorde mig surare än allt regnet vi fått över oss. Ingmar, en av de goa gubbsen i teamet, hade uppmärksammat detta, och han tog min cykel, tvättade den och sedan lade han på nytt däck och slang. Härliga kompisar man har.

Det visade sig sedan att hotellet där vi skulle bo — Hotel Safari — hade stora, kalla öl. Det räddade lite av den dagen.

DAG 5, Carpentras — Malaucene
Hotellet hade en hiss med glasvägg som vätte mot nordväst. När man tittade ut såg man att långt där borta stack det upp en vit topp — ja, just det — Mont Ventoux. Respekten för detta berömda berg satte sig direkt. Danskarna kallar berget för ”det skaldede berg” och det är det verkligen, en kal topp som inte ser så inbjudande ut.

Man kan ta sig upp från tre olika vägar. Denna dagen var det tänkt att vi skulle köra upp via en by som heter Bédoin, som nog är den ”startby” som oftast körs i samband med Tour de France. Detta är också den tuffaste vägen upp.

Det var bara Bosse, Mattias och jag kvar i grupp 2 av gubbsen, och vi hade för avsikt att försöka hålla ihop ända till toppen. Så gick det inte. Redan efter några kilometer efter Bédoin, kände jag att jag inte hade ”ben” tillräckligt idag. Jag släppte iväg de andra två och så började jag min 21 kilometers cykeltur uppför. Man skall veta att snittlutningen är 7,6% och det finns delar av vägen upp, där lutningen är mer än 10%. OCH — det lutar hela tiden, ingen liten släta att vila på.

En hel del av vägen upp går genom skogsterräng och de slingrande vägarna är väldigt vackra — som om man skulle kunna njuta av det i allt slit. När det återstår cirka sex kilometer har man kommit ut ur skogen och den kala delen börjar. Det är också då som varje kilometer lutar mer och mer för att nå över 10% den allra sista kilometern.

Det var en riktigt kämpig tur upp. Men har man bestämt sig så finns ingen återvändo — man bara skall upp! Så när toppen äntligen efter cirka 2 timmar och 15 minuter nåddes, var det med tom blick men med stolthet i bröstet man klickade av sig ur tramporna.

Efter lite firande med omklappning av varandra, tog vi oss ner för berget med en annan ort i sikte som heter Malaucene. Nerkörseln var väldigt vacker, men det var kallt som bara den, så njutningen var inte så stor. Benen var stela efter uppfarten och kylan gjorde det ännu värre. Men när man kom ner till Malaucene, var solen framme och värmde gott och sedan var det bara att ta sig hemåt till hotellet och den väntande kalla ölen.

DAG 6, Carpentras — Malaucene
Det var dags för ännu en runda till Mont Ventoux. Nu skulle vi ta en annan väg upp, genom Sault. Vägen till Sault gick via ravinen Gorges de La Nesque. Om möjligt var denna sträcka ännu vackrare än den vi hade dag 2, Gorges Verdon. Otroliga naturscener som inte går att beskriva i ord — måste upplevas.

Målet för dagen var att inte ta oss ända upp till toppen utan stanna vid skidstationen Le Chalet Reynard, som ligger sex kilometer från toppen. Alltså inte ända upp denna dag — men det gällde inte Bosse och Matte — de skulle upp en gång till. Jag hade jag gått ner i grupp 3 med Ingmar, Christer och Ulf och när klättringen började var det bara Ingmar och jag och en dansk kvar, resten hade släppt. Vi låg på i bra fart och hjälptes upp hela vägen. Skidstationen bjöd på strålande sol och vi satt och njöt av utsikten och vädret — och en kall öl förstås.

När vi tog oss ner igen körde vi samma väg som vi körde upp dagen innan, d.v.s. ner till Bédoin. Efter en matbit och lite tröjshopping drog vi oss hemåt till hotellet igen.

Cykelresan var slut för denna gången. Vi hade tillryggalagt cirka 63 mil och nästan 10.000 höjdmeter. Alla var nöjda när vi gick till sängs. Klockan ringde riktigt tidigt på morgonen, bussen väntade klockan fem för att ta oss till Nice och flygplatsen där. Planet lyfte som det skulle och som vanligt var det skönt att komma hem igen.


 

När jag kämpade och slet uppför vägen till Mont Ventoux frågade jag mig själv några gånger vad jag gett mig in på. Är det inte lite idiotiskt att som snart 70-åring (ja, det är tre år dit) hålla på såhär? Just då var svaret nog ”jo”. Om man skulle fråga mig idag om jag ville göra om det, så skulle svaret vara ”självklart — givetvis”.

Och i dagarna har vi förbokat oss till en resa till Korsika 2017.

”E vi redit kloka – nä…., men jo, de e vi visst de”.

 


 

 


Presentation av Lasse Skoog — Klicka här