ETT BUSSHAVERI OCH EN GREVE

Minnesbilder av Bengt Lindh

Olika sätt att ta sig hem efter en cykeltävling

Under Pingsthelgen 1958 hade Cykelklubben Fix varit i Norrköping, bott på hotell och under två dagar deltagit i cykeltävlingen  Roxen Runt. När det var dags att åka hem till Helsingborg blev det fel på den egna volkswagenbussen, det var växellådan, som inte fungerade.

Fixledaren Lennart Hansson lyckades, trots att det var annandag pingst, få tag på en reparatör, som ansågs kompetent och var villig åtgärda felet. Vi, som deltagit i tävlingarna, fick hjälp av tävlingsarrangören, Norrköpings Cykel-klubb, att utan extra kostnad behålla rummet ytterligare en natt om det nu blev så att bussen inte skulle bli körklar.

 

Mitt i natten var bussen klar och vi gjorde oss beredda åka hem, felet med växellådan var åtgärdat. När Lennart Hansson lade in backen, då gick bussen framåt, reparatören hade på något sätt vänt växellådan. Tystnaden var total och det här var på sena natten och reparatören var inte beredd, att på nytt ge sig i lag med växellådan. Vi fick vänta till märkesverkstaden var beredda att hjälpa oss.

Vi som skulle arbeta dagen efter fick ringa hem och berätta vad som hänt. Det fanns inte många kronor kvar i plånböckerna, jag minns att jag köpte ost och knäckebröd för mina sista kronor, ledaren Lennart Hansson och cyklisten Lennart Nilsson från Ekeby gick till en frisör och blev rakade.

Cyklisten Ewert Mårtensson cyklade de 45 milen hem till Helsingborg, för att nästa dag kunna vara på varvet, där han arbetade som svetsare.

Cyklisterna Rolf Persson från Perstorp och Bengt Lindh från Helsingborg liftade hem. Övriga stannade kvar till bussen blev reparerad.

 

Liftningen hem till Skåne blev minnesvärd

En stor svart välpolerad bil stannade och en artig äldre gentleman erbjöd skjuts. Samtalen mellan liftarna och chauffören var livliga och skiftande tills Rolf pekade på den svarta portföljen, som stod på golvet och samtalen slutade helt. Föraren frågade, varför vi blev så tysta? Bengt svarar: ”Vi har upptäckt vem vi åker med.” På väskans visitkort stod det greve Sigvard Bernadotte.

Samtalen kom åter igång och han frågade vart vi var på väg till. Jo till Perstorp respektive Helsingborg och det visade sig passa bra, för greven skulle till Perstorp där han ägde och var verksam i en silversmedja och konstateljé.

 

 

Greven hade en egenhet som bilförare, han körde ganska sakta, när vi kom in på mindre vägar signalerade han i varje kurva.

Sigvard Bernadotte frågade var i Perstorp Rolfs föräldrar bodde och den adressen var han väl förtrogen med, ty han visste till och med vem kyrkovaktmästaren Eve Persson, Rolfs far var, så han körde oss ända hem till föräldrarna. Bilen stannade utanför villan och där stod Rolfs mor på kökstrappan. Hon gjorde stora ögon, när greve Sigvard Bernadotte klev ur sin blankpolerade, svarta bil och öppnade dörren för liftarna.

Den pingsthelgen eller hemfärden från Norrköping glömmer ingen av cyklisterna någonsin.